Lässtund

OFF: Detta är en novell jag skrev till ett skolarbete, och som jag fick väldigt bra omdöme på så jag ville dela med mig av den till er 0 följare (haha)! Och om ni inte orkar läsa - gör inget, den är 10 sidor lång i storlek 10...

 

Nu kör vi!

 

Hennes hår fladdrar i vinden. Hennes röda förkläde detsamma. De blå ögonen ser ut över fältet som ser oändligt stort ut i hennes ögon. Detta ska hon alltså vara klar med inom en timma. Hon suckar tyst, och tar upp lien.

Många hade nog varit glada om de hade varit i Edits ställe. Tänk att få bo en hel sommar hos sin farfar, vad underbart! Men nej, så är det inte för Edit Åkerblom.

Ända sedan hon var liten har hon varit rädd för sin far. Och hans föräldrar är inte mycket bättre. Hon minns den dagen då hennes far slog henne, men det är inte något hon vill tänka vidare på.

Men hennes syster Tara fanns alltid där, och finns fortfarande. Hon har fått i uppgift att diska i köket. Det är det som är det hemska med farfar; han låter de aldrig vara tillsammans. Inte ens i samma rum där de ska sova.

Deras grannes son Simon är också där, men han ser de aldrig till. Han är en sådan där odåga som ingen vuxen gillar, så han får väl antagligen hårdare villkor än Edit och Tara.

Men idag är det faktiskt första gången de träffar varandra, har Tara lovat. Det är den första helgen, och farfar åker alltid till staden då, så de blir själva. Edit längtar så mycket efter Tara hela tiden. Det har bara gått en vecka och de har inte sett varandra knappt en gång varje dag, och då har det bara varit glimtar.

Men så hör hon ett ljud. Ett välbekant ljud.

”Edit! Vad gör du! Du måste vila!”

”Tara”, flämtar Edit med andan i halsen, ”kom hit!”

De två systrarna kramar om varandra hårt. Edit känner hur hennes storasysters kind ser en aning röd ut.

”Vad har hänt?” frågar hon med ledsen röst, och pekar på märket.

”Hände i skolan”, flämtar Tara, andfådd efter det stora språnget hon tog när hon sprang till Edit. ”Men bry dig inte om det. Du måste vila, Ed, sätt dig ner, så fixar jag vatten från brunnen, okej? Sitt still nu, snälla lilla Ed …”

Edit lägger märke till att hennes röst inte låter som förut. Lite mer hes än vanligt, liksom, kraxande. Låtsas hon, eller är det något annat?

”Men har du varit i sk …” börjar Edit, men hennes storasyster har redan sprungit iväg.

Det är en relativt vacker dag egentligen. Blommorna växer intill väggen – det vet Edit att Simon har gjort, för ingen av systrarna gjorde det och farfar skulle aldrig orka – och ger ifrån sig en svag doft av honung från bina, solen står halvhögt på himlen, någonstans vid halvelva-tiden, och gräset fladdrar i den lätta vinden. Till höger sida om henne är den vit-röda ladugårdsväggen, och till vänster är det helt öppet, som en dröm man inte vill vakna upp ur.

Klockan fem i morse fick Edit känslan av att vara fri. Hon hade inte vaknat på någon annorlunda tid, hon hade inte fått se Tara, men det sättet solen lyste på, eller det sättet hon kände sig ändrade hennes syn på den eventuella mardrömsliknande dag hon hade framför sig. Såklart var det säkert bara en hallucination, en felaktig känsla som inte har någon större betydelse. Det måste vara så.

”Ed, så, duktig flicka, här har du vattnet”, andas Tara i hennes öra.

Hon rycker ofrivilligt till av den oförberedda rösten, men tar emot hinken och dricker ett par klunkar innan hon lämnar över den till Tara igen.

”Kommer du alltid vara med mig den här sommaren?” frågar hon med hes röst.

Tara ler.

”Såklart.”

 

Simon tar det sista draget med målarpenseln på träväggen innan han sakta sätter ner den på marken. Den röda färgen skvätter ner golvet lite grann, så han suckar och börjar skrubba rent det med en tvättsvamp. Detta är åtminstone ett lugnt jobb, inte som förra gången, springa efter en ko och fånga in den på fem minuter.

Rummet är knappt upplyst överhuvudtaget, bortsett från det lilla fönstret i hörnet. Det stinker av gammalt hö, som han sedan har som arbetsuppgift att skyffla bort.

Om han ändå bara kunde få en bild av hur de två flickorna ser ut. Hans mor hade sagt åt honom att deras grannars döttrar skulle vara där.

Han ser på den gamla trädörren, som herr Åkerblom nu var tvungen att stänga och låsa. Han vet varför de måste vara här, men han har lovat att inte säga det till någon.

Ägaren till huset blev fattig när hans dotter skulle gifta sig, han fick inga pengar kvar. Alla i släkten försökte hjälpa honom, men ingen hade råd.

Simon tar ett nytt tag med trasan och lyckas gnugga bort det sista. Trött och hungrig lägger han sig på golvet, för att kunna vila.

Det är den 5 juni, en vanlig söndag som Simon hade lovat sig själv att gå i kyrkan på. Men herr Åkerblom är inte kristen, säger han. Så han har förbjudit både Simon och de båda andra flickorna, det hörde han när han tvättade fönstrerna i närheten. Ja, inte för att Simon inte känner den längtan efter att få gå dit, men han är mycket artig, även om många inte skulle förstå det.

Det ligger en gammal hink med vatten i på balkongräcket. Simon ställer sig upp för att hämta den, och lyckas precis nå den från det pyttelilla fönstret så att han kan hala in den i rummet. Hinken luktar fräscht, så vattnet måste vara påfyllt ganska nyss. Vem kunde ha gjort det? Var det de två flickorna?

Han tar hinken och dricker två djupa klunkar från den. Vattnet smakar underbart, så han tar ett par klunkar till. Och innan han hinner veta vad han egentligen gör är hinken tom.

Han kastar ut den från fönstret, så att det smäller till på balkonggolvet, Han orkar inte bry sig om det, utan vänder sig om igen för att se om någon såg honom.

I det här rummet har han sovit i kanske drygt en vecka nu. Det stinker alltid av gamla råttor och han har trampat på minst tre bara den här veckan. Gardinerna framför fönstret som inte ens han får plats i är slitna och har en trist grå färg. Det enda som faktiskt är roligt i rummet är en klocka som oavbrutet tickar på den numera nymålade väggen. Klockan börjar närma sig elva-tiden.

”Bara lite till”, lovar han sig själv. ”Bara lite tid till …”

 

Det röda håret slår Tara i ansiktet när hon springer in i huset för att fortsätta med sitt arbete. Som tur är har hon bara varit i skolan till halv elva, men skolan ska, till hennes glädje, skolan sluta den 12 juni. Hon kommer aldrig att glömma lärarens ansikte då han såg henne vila istället för att fokusera på tavlan. Hon hostade också hela tiden, så ingen kunde svara på några tal eller något. Han hade varit arg, mycket arg, och han lät henne stå ensam hela rasten i ett hörn.

Och då hade de kommit. Ett par tonårspojkar från byn. Och slagit henne, och tagit hennes saker, och …

Tara vill inte ens tänka på det.

Ska hon fortsätta ljuga för Edit? Hon kommer i alla fall att misstänka något till slut. Men hon får inte oroa sig för Taras skull, nej, hon har så mycket redan.

Hon har precis börjat skrubba den sista tallriken då hon hör en duns ifrån övervåningen. Det skräller till hårt, låter lite som om en fönsterruta ramlar i marken och går sönder. Hon springer upp på balkongen för att se vad som händer.

Hinken hon precis hade gett till Edit låg rätt uppochned på balkongen. Och den var tom. Tara funderar ett ögonblick på vem det kan vara som har druckit ur den då hon hör en viskning.

”Bara lite till, bara lite tid till …”

Hon hör på rösten att det är en pojke. Hennes hjärta tar ett snabbt skutt innan hon ser in i det lilla fönstret hon nu lägger märke till.

Rummet är ostädat och motbjudande och det är döda råttor överallt. Stanken av blod tränger sig in i Taras näsborrar, så att hon måste rynka på pannan.

Först då lägger hon märke till pojken. Han mässar oavbrutet ”Bara lite till …” och hostar lite då och då. Han ser ut att vara ungefär i Taras ålder, sådär elva-tolv år. Hans hår är lockigt och hans ögon lika bruna som en blöt trädstam.

Då tittar han upp. Han ser på Tara med en skrämd blick, och Tara tittar lika skrämt tillbaka. Det är som att det är en osynlig vägg emellan de, där de båda ser varandra, men de kan inte tala med eller höra varandra.

De tittar en liten stund på varandra innan pojken tar ordet.

”V-v-vem ä-är d-d-du?” stammar han skrämt.

”Tara”, viskar Tara, knappt så att det hörs.

De betraktar varandra en stund, utan att säga något, utan att ta kontakt med varandra på något annat sätt än ögonen. De ser på varandras ansikten, försöker minnas det så att de kan identifiera personen.

”Var kommer du ifrån?” viskar pojken, efter en minuts tystnad.

”Jag ska tydligen bo här ett tag.”

”Varför?”

Tara rycker på axlarna.

Pojken börjar skrämt backa några steg, och Tara gör samma sak. Hon vågar inte se på främlingar, vågar inte se in i en främlings ögon.

Även om han är i hennes ålder.

 

Köket är tomt och mörkt, undantaget ljuset som sipprar in från de dammiga fönsterna. Edit springer runt överallt, letar efter sin syster. Det känns som en evighet att leta i en gård, det finns liksom hörn överallt.

Då hör hon någon som går i trapporna. Trötta, hängiga steg, men även lite försiktiga. Edit känner genast igen stegen.

”Tara?” undrar hon med en låg röst.

Taras röda hår dyker upp vid slutet av trappan. Edit blir så glad, trots att hon såg sin syster för bara ett par minuter sedan, åt att det inte var någon annan att hon rusar fram och kramar Tara så hårt att de båda faller till golvet.

Gapskrattet bryter ut. Men Tara skrattar inte på samma sätt som förut. Det är hest, precis som det var för en stund sedan.

”Vad är det med dig? Du låter så konstig.” säger Edit varmt, och kramar henne hårt.

Tara knuffar plötsligt bort henne, så att Edit ramlar ner på golvet. Hon sätter sig förbluffad upp igen. Vad var det hennes syster nyss gjorde? Hon ville ju bara kramas! Hon ser på Tara, och en ursäktande blick finns i hennes ögon. Edit lugnar ner sig lite, och ställer frågan igen.

”Ingenting, jag mår bra”, säger Tara med den hesa rösten. ”Men det finns en person däruppe jag tror du vill träffa.”

Hon ler ett sådant där mystiskt leende som bara en Tara kan le. Ett leende som Edit älskar.

De båda vandrar upp till övervåningen, hand i hand, med ett glatt leende på läpparna. Inte minst Edit, som längtar efter den där överraskningen som Tara har åt henne. Samtidigt är hon lite rädd. Hon har alltid varit blyg för förändringar, och det skulle förvåna henne om detta inte var en förändring.

En träfärgad, halvt rutten dörr är det enda som syns när Tara säger att de är framme. Antagligen är det ett rum där bakom. Edit rynkar på näsan av den unkna lukten. Hon är inte van vid sådan här lukt, inte minst från en dörr.

”Blunda”, viskar Tara, och Edit lyder.

Hon hör hur Tara öppna dörren med ett högljutt gnissel, hon hör hur en träbit lossnar från den gamla dörren och hon känner hur stanken av gammalt hö och blod når hennes näsborrar. Hon rynkar motvilligt på näsan av den förfärliga lukten.

”Så detta är din syster?” säger någon.

Edit ryggar ofrivilligt till. Vem sade det? Är det någon hemsk person som vill äta upp henne eller något? Det kanske är ett troll?

”Tara”, viskar hon, knappt så att det hörs, ”jag är rädd.”

”Du behöver inte vara rädd för mig”, säger rösten.

Men Edit kan inte låta bli. Hon kramar sin syster hårt runt midjan, vill inte se någonting, vill inte höra vem det är som lurar bakom henne …

Hon känner hur Taras hjärta dunkar som vanligt, medan hennes eget går dubbelt så snabbt, minst. Så detta var överraskningen? Ett stinkande rum med en total främling som vill ta reda på mer om henne? Hon skulle knappast kalla det en överraskning.

Hon minns att en gång i tiden hade hennes mor berättat en historia för henne. Eller inte riktigt en historia, snarare en saga, fabel eller vad man nu vill kalla det. Den handlade om en fågel, som svävade uppe i luften och hade ett bra liv. Då kom en annan fågel, en sädesärla, och sade att om fågeln följde med henne, skulle hon få massor av mat och någon att para sig med och allt hon kunde önska sig. Så fågeln tackade ja. Men det visade sig att sädesärlan bara ledde in fågeln i en fälla, där jägarna fanns. Så fågeln dödades. ”Så går det om man litar på främlingar”, hade mor sagt till sist, gett Edit en godnattpuss och lämnat rummet. Är Edit den där fågeln i sagan nu? Ska hon bli lurad och skjuten till döds? Ingen kan säkert veta, men en sak är Edit säker på. Tara kommer beskydda henne. Som alltid.

Hon minns Taras ord. ”Såklart.”

Men så känner hon hur Tara slingrar sig ur hennes grepp. Hon vill inte titta, men börjar sakta känna den krypande känslan i kroppen som man får om man är rädd, ledsen och förtvivlad på samma gång. Tara lämnade henne. Tara lämnade henne faktiskt.

”Kom Edit, det är ingen fara”, hör hon hur Tara säger med sin underbara röst Edit alltid har avgudat.

”Nej!” ropar hon ut med skräckslagen röst.

Tara skrattar, och Edit liksom börjar gå mot henne av sig själv. Stanken blir tydligare, som om Tara ville att hon skulle plågas. Nej, det var omöjligt …

”Jag vill inte dö! Snälla, döda mig inte, snälla …!”

”Du ska inte dö heller, du ska öppna ögonen!” säger Tara, innan hon börjar hosta kraftfullt och länge. Den där främmande rösten mässar åt henne att sätta sig ner, Edit blir bara arg på honom. Det är hennes syster, hennes uppdrag att hålla sin syster frisk.

”Rör henne inte!” väser hon åt den främmande pojken, utan att titta på honom.

”Vad-du-nu-heter, hämta någon från byn som kan bota sjukdomar. Och det nu!”

”Det är … ingen fara … klarar mig … vatten”, flämtar Tara mellan hostanfallen. Edit hör på hennes röst att hon har svårt att andas.

”Jag heter Edit!” tjuter Edit, som nu har börjat gråta kraftigt efter hennes systers anfall, ”och det är flera kilometer till byn! Jag kan inte!”

”Ta en häst, vad vet jag, gör vad du vill, bara kom hit med någon som kan hjälpa till!”

Edit nickar skrämt och backar ett par steg, ut genom dörren, nerför trappan och ut igen. Hennes kinder är dränkta i tårar, och ögonen är blodröda efter gråten. Hulkande och snyftandes stjäler hon en häst, den minsta, och försöker kasta sig upp, men hon har aldrig ridit tidigare. Paniken växer inom henne och gör att hon vill kräkas. Det finns inget annat val. Hon tar ett djupt andetag, och börjar springa. Springa så fort hennes ben bär henne, och den enda tanken hon har i huvudet är ”Hämta hjälp … Tara … hostar …”

Till slut förstår hon att hon inte kommer orka mer. Hon sätter sig ner på vägen, helt andfådd av ansträngning, och lutar sig mot trägrinden bredvid henne.

Det verkar som att det är hopplöst. Tara kommer dö. Farfar kommer upptäcka att hon inte är hemma. Allt är slut.

Tårarna börjar sakta rinna nerför hennes redan ganska våta kinder, de strilar ner, landar på hennes läppar och fortsätter ner till halsen. Det är slut. Allt är slut.

”Mä jänte lille! Va har hänt?” säger en röst, troligtvis från en man med tanke på den mörka rösten och den tydliga skånskan.

Nu märker Edit plötsligt att en hästs klapprande har nått hennes öron. Hästen stannar, precis när hon tittar upp. De gigantiska, bruna ögonen tränger sig in i hennes, och får henne att känna sig mer rädd än innan.

Hon tänker inte svara rösten. Hon tänker sitta kvar här och tiga tills han rider iväg igen, för man ska inte lita på främlingar. Hon tänker på fågeln igen och börjar gråta ännu mer.

”Du ska inte va rädd för mej serru, ja e snäll”, säger mannen.

”Ge er iväg!” skriker Edit gällt, och börjar gråta ännu mer.

Kan inte allt bara försvinna? Solen sticker henne på huden så att det gör ont, hon har snart ingen syster längre och allt är hennes fel, och nu ska hon bli skjuten som fågeln i sagan. Mannen har som tur var inget gevär, och jag är ingen fågel, så detaljerna är nog inte som i sagan, tänker hon sedan skeptiskt. Men mamma säger att sagan är sann, då måste den vara det.

”Ja såg att du sprang. Ska’ru till byn? Ja kan skjussa dej”, säger mannen på grov dialekt.

En liten gnista hopp tänds i Edits hjärta. Kan han skjutsa henne till byn måste hon ta chansen, vad det än innebär. Det här är för Taras skull. Bara för Tara gör hon detta hon gör nu.

”Okej”, snyftar hon. ”Men jag har inga pengar …”

”Du får åka gratis”, skrattar mannen och öppnar vagnsdörren. ”Ja heter Olof förresten. Va heter du?”

”Edit”, svarar Edit blygt, och tittar ner i marken.

Hon rättar till sitt förkläde, och sätter sig i vagnen. Hon säger inget, hon skäms alldeles för mycket. Den där mannen måste hata henne, för att hon tar plats i vagnen och för att hon inte ger honom pengar för resan. Men han verkar inte hata henne. Såklart gör det Edit lite gladare, men rädslan kryper igenom henne hela tiden. Sagan. Fågeln. Döden. Sagan. Fågeln. Döden. skriker hennes tankar.

Visst är Tara inte världens smartaste person men hon är så pass klok att hon förstår att döden är nära för henne. Hon hostar bara mer och mer, Simon försöker rädda henne men inget fungerar. Hon försöker få honom att ta avstånd, inte röra henne, han kanske smittas, men han lyssnar inte. Edit är och hämtar hjälp. Tara ler smått över hur modig hennes syster faktiskt är innan en ny hostattack stänker ner hennes korta kjol med slem.

”Det kommer ordna sig Tara. Jag lovar att det kommer ordna sig”, säger Simon med lugn röst. Det är lite underligt egentligen. De har känt varandra i en kvart och ändå bryr han sig om henne mer än vad någon annan skulle ha gjort, undantaget Edit då.

”Jag vet …” viskar Tara. ”Men … host … Edit …”

”Hon kommer klara sig”, avbryter Simon henne. ”Jag lovar, allt ska bli bra.”

Det är egentligen inte lugnande att få höra det, snarare frustrerande eftersom Tara vet att det inte är sant. Hon vet att döden är nära. Det finns ingen annan förklaring.

 

De är framme i byn. Edit tar ett djupt andetag. Det gick faktiskt bra. Han mördade henne inte, hon är ingen fågel, hon är fri!

”Tack så jättemycket!” säger hon, niger inför mannen och kliver av. ”Jag ska betala när jag kan!”

Hon tänker på den bibliska berättelsen om den barmhärtige – ett ord hon inte riktigt förstår, men hon antar att det är något bra – samariten som gav mannen som blivit rånad av rövare ett boende på ett värdshus. Han hade sagt att han skulle betala, och Edit ville också vara barmhärtig. Hon ville också vara snäll.

Men hur ska hon göra nu? Ingen kommer hjälpa henne om hon inte har några pengar. Vad tänkte hon ens på?

”Se dig för!” ropar en arg kvinna efter henne när hon råkar springa in i henne.

Men Edit varken svarar eller stannar för att plocka upp äggen åt henne. Det är slut. Allt är slut.

Hon blundar, men bilden av den lilla byn sitter kvar på hennes näthinna för bara en kort sekund. Den är full av marknadsstånd och äpplen, och försäljare går runt och vill sälja djur, metaller eller vad som helst. Det är ganska livligt, man hör hela tiden hur någon skriker, hur någon häst gnäggar eller lite vad som helst. Dofterna är många, de gör tillsammans en doft som påminner om honung, mjölk och sirap. En ganska härlig lukt egentligen.

Edit öppnar ögonen igen. Lite längre fram syns en skylt där det står Läkare. Det är konstigt hur mycket tur man kan ha egentligen. Edit rusar bort dit så fort hon bara kan. Inte så speciellt snabbt för en normal nioåring, men inom någon halv minut är hon där.

Hon rusar in på mottagningen. Det sitter flera personer i kö, men Edit är så rädd att hon inte orkar vänta. Hon rusar in i rummet där doktorn är.

”Hjälp mig!” skriker hon flämtandes så fort hon kommit in i rummet.

”Du får vänta på din tur!” ryter kvinnan som redan är där. ”Min son har svalt en ettöring, han måste få hjälp nu!”

Hennes son ger ett hånfullt leende mot Edit. Hon lipar tillbaka, men doktorn avbryter deras tysta kamp.

”Vad har hänt?” frågar han lugnt och stilla.

”Min syster … Hon hostar … Kan inte andas …” fortsätter Edit flämta.

”Vänta här, fru Ström”, säger doktorn hastigt och rusar efter en trött Edit.

”Men min son … SÅ OFÖRSKÄMT!” skriker kvinnan sarkastiskt och kramar sin son tätare intill sig. ”Ja, vi kommer då inte besöka den här mottagningen mer! Tack då, herrn.”

Hon ser på doktorn med ett hånfullt leende och stormar ut med sin son och skriker till alla i väntrummet att doktorn är en korkad dumskalle som bara tar emot de som inte väntat på att få träffa honom.

”Det ser ut som om jag mist lite patienter”, skrattar doktorn och ler mot Edit. Nu är hon säker på att det här är en snäll-gubbe.

 

Paniken växer snabbare och snabbare. Simon känner hur adrenalinet hela tiden susar runt i hans kropp, som om det vore en virvelstorm full av känslor som härjar i hans bröstkorg.

Han har åtminstone lyckats bära bort Tara till en riktig säng, så att hon kan få vila. Det var ganska enkelt eftersom hon är smal som en pinne. Bara Edit kommer tillbaka snart. Bara hon kommer tillbaka innan det är för sent.

Då hörs klapper från vägen utanför. Ljudet av en gråtande flicka och en man som lugnar henne tränger sig in i Simons hörselgångar, och han far upp från golvet som en raket. Det måste vara Edit!

”Vänta här Tara, jag kommer snart, jag lovar att allt ska bli bra …” säger han förtvivlat och springer ut ur rummet.

Skumpandet från hästen kommer närmare. Han ser hur hästen saktar in, och han ser att det är Edits ansikte som är den gråtande flickan. Det är en rörande scen med tanke på att Simon faktiskt är inblandad i det hela. Han känner en viss skuld över det som hände med Tara. Kunde han ha räddat henne, eller var det något som kom hastigt?

”Edit, eller vad du nu hette, bra att du kom. Hon bara hostar och hostar och det blir bara värre!”

”Var är hon?” frågar karln som körde vagnen, troligtvis är han den som Edit har hämtat.

”Där uppe! Och skynda er, snälla herrn”, ber Simon.

Mannen nickar och springer in efter Simon, som vägleder honom in i rummet där han placerade Tara. Vägen känns längre än vad den gjorde för en stund sedan, liksom svårare att ta sig igenom. Även fast de garanterat kommer att få hjälp vilar ändå ansvaret på Simons axlar. Han var med när det hände. Han hjälpte henne. Om karln säger att de har gjort fel och att det inte finns något att göra är det hans fel. Allt är hans fel. Även om det kanske inte var hans fel att hon började hosta, är det hans fel om hon dör av det.

De kommer in i rummet. Tara har stoppat in sitt röda hår i munnen för att inte hosta på de andra. Doktorn drar genast ut det, och hon börjar hosta snabbt och mycket, men är noga med att hosta i armvecket. Hon skulle aldrig göra någon illa.

”Aldrig stoppa in håret i munnen vid hosta”, tillrättavisar doktorn Tara, ”då kan bakterier fastna i håret och du kan bli sjuk igen.”

Han börjar undersöka henne, och han ber Edit och Simon gå ut ur rummet, så att det inte kommer bakterier på någon av dem. Simon och Edit går lydigt ut, båda så djupt inne i sina tankar att de inte tänker på att det finns en till i rummet. Först när Simon hostar till är det som om Edit kommer på att han är där.

”Vad kommer hända med Tara?” viskar Edit tyst.

”Jag vet inte”, svarar Simon, med ett försök till att ha en stadig röst, vilket inte lyckas så vidare bra. ”Men hon kommer väl klara sig. Oroa dig inte.”

”Men … tänk om?” frågar Edit, och hennes redan rödgråtna ögon börjar återigen fyllas med tårar.

”Det går bra”, säger Simon, och lägger sin arm runt hennes hals. ”Allt kommer att bli bra.”  

                             

---  

                                                                                                                                                        

Tara känner sig smutsig, ett totalt misslyckat barn i sin familj. Den där mannen vill bara titta på henne överallt, han säger åt henne att gapa och hon gör det så gott hon kan, men hostningarna kväver henne och hon stänger den igen. Det här är nog en av de jobbigaste stunderna i hennes liv. Om hon nu får ha kvar det så mycket längre till.

Hon ler vid tanken på Edit, om än svagt eftersom hon inte vill att doktorn ska se. Edit som så godhjärtat och modigt ville hjälpa henne. Hennes syster ville faktiskt hjälpa henne. Då borde hon inte vara ett totalt misslyckande, för Edit skulle aldrig lita på någon hon inte tycker om. Det vet hon.

 

 

Det går en timma. Doktorn går ut ur rummet medan Tara ligger kvar, inte mycket bättre än innan. Hon har fått en halsduk runt nacken och en grön filt på sig. Trots att hon är glödhet känner hon sig inte ett dugg varm. Snarare drar hon filten närmare sig för att bli varmare. Doktorn har sagt åt henne att hålla sig kall, men det är inget hon tar speciellt mycket hänsyn till just nu, även om det är för hennes skull. Bara inte Edit eller Simon skadas. De är inte värda att plågas så som hon gör. Hon borde ha tagit mer ansvar för dem. Det är ju faktiskt hon som är Edits ansvarige när allt kommer omkring. Hon är äldst.

Hon vänder sig om. Hennes röda, brinnande hår känns strävt och smutsigt, efter den första veckan på gården. Och även om det känns som evigheter sedan hon fann Edit på ängen, var det ändå bara ett par timmar sedan. Tiden är ganska ofattbar egentligen, det har hon alltid tänkt på. Ibland rusar den iväg som en galopperande häst, ibland går den så långsamt att det känns som om den vill att tiden ska stanna helt och hållet. Tara gissar att den sistnämnda tiden är den som är nu. Det är som om den hånskrattar bakom ryggen på henne. Väntar på att få sluka henne.

 

---

 

Han kommer ut igen. Edit tar ett djupt andetag. Mår hon bra? Är hon frisk? Kommer hon …

Det sista ordet går inte ens att tänka på.

Nej, Tara har lovat. Hon har lovat att finnas där för henne för alltid. Det finns inte på kartan att hon skulle försvinna. Tara bryter aldrig sina löften. Det är dessutom oförlåtligt om man vill komma till himlen, det sade alltid pappa. Och Tara vill komma till himlen, det har hon själv sagt.

”Barn, kom hit ett slag”, säger doktorn med sorgsen röst.

Edit blundar. Det är nu han kommer säga det. Säga att det inte finns något kvar.

”Är det din syster?” frågar doktorn, och Edit nickar. ”Nå, då så. Din syster har råkat ut för en svår lunginflammation, troligtvis från insekter. Det kan botas, men det är svårt …” Han gör en paus. ”Det behövs en dekokt på brännässlor, tussilago och blåbär. Tyvärr växer inte det i byn, och jag har inte råd att skaffa det. Det borde växa här någonstans. Tror ni att ni kan klara det?”

Simon nickar genast, men Edit tvekar. Hon måste göra det, det vet hon. Hon nickar svagt, medveten om att detta är hennes livs svåraste val.

 

---

 

Kvällens solnedgång närmar sig med enorm fart. Edit vandrar ut från gårdsdörren. Snart kommer farfar hem igen, då måste hon gå in igen. De blodröda rosorna intill väggen gnistrar, och ut från dem svävar en dimma av rosdoft och omger Edits taniga kropp. Solen sticker fram genom de limegröna träden. Det är en vacker och varm kväll. Nästan så att man svettas. Edit håller sig för pannan. Hon har inte feber. Hoppas hon i alla fall. Hon är inte så varm. Bara hon inte blir sjuk så att hon kan hjälpa Tara. Hon måste hjälpa Tara.

Undrar vad Simon vill göra egentligen. Han kanske inte ens bryr sig, kanske bara smörade för doktorn för att vara artig. Han kanske bara gjorde det för Edits skull. Fast gör man något för henne, är man enormt godhjärtad. Det är inte så många som skulle göra det.