Ta mej till havet
OFF: Godmorgon, godmorgon, gott folk! Redo för lite läsning?
Ta mej till havet
De blå vågorna slog muntert mot den grå klippan. Josephine hade alltid älskat havet, dess blå skepnad lignade henne och skrämde henne på samma gång. Men just nu lugnade det henne bara.
Vad händer om de kommer tillbaka? Josephine slog ned blicken. Hennes svarta hår lade dig i slingor runt hennes hals, och små tårar rullade nedför hennes mörka kinder. Allt var borta. Hennes mamma dog, och lillasystern med. Det fanns verkligen inget kvar.
Den orange kvällssolen dröjde dog kvar länge. Josephine stannade kvar, och skulle göra det tills solen gick ned. Då skulle det vara alldeles för farligt att stanna kvar, hade hennes instinkter berättat.
"Du! Ja, just du! Vad gör du här?"
Någon kom gående mot henne. Han såg ut att vara minst två meter lång och Josephine visste att sådana män var inte att lita på.
"Vad vill du mig?" Hennes röst skakade av både köld och rädsla.
"Du får inte vara här! Marsch iväg till ditt eget land!"
Men han tog inte Josephine, utan lämnade henne på den öde stranden igen.
Skakande av rädsla och med en förtvivlan i hjärtat satte sig Josephine på den mjuka sanden istället för stenblocket. Den var skönare att sitta på, som om en mjuk madrass låg under henne. Hon måste ha somnat eftersom hon inte minns att stenen började rulla mot henne. Hon minns inte att det rullade över hennes kropp, och krossade henne, så att hennes blod flöt ut i havet, och att man aldrig skulle få se den svarta flickan igen.
OFF: I know, den är kort, men aja ...
